Helgen har inte varit någon hit.
Jag skrev ju om att jag skulle till Insanity Sweden med Joanna.
Man kan väl säga som så att vi aldrig riktigt kom dit..
Kvällen o natten tillbringades istället på akuten på Ryhov..
Joanna mådde bra, men nästa sekund när jag tittade på henne så försvann hon bara.
Hon föll ihop, hon blev i stort sett medvetslös och reagerade inte på någonting.
Om inte några killar från Securitas befunnit sig på bussen hade jag aldrig fått av henne.
De bar av henne från bussen och vi placerade oss i en busskur där hon började krampa.
En av killarna hade redan hunnit tillkalla polis då han trodde att fyllecell var någonting
för henne. Men när polisen kom till plasten bara 1 minut senare i sin pikétbuss så sa dom
så fort de såg henne att hon inte var ett "fall" för dom utan för akuten.
Jag fick gå in i polisbussen och sätta mig först och sedan bar de in Joanna, fortfarande
utan att vara något som helst vid medvetande.. De körde upp oss till ambulansintaget och
där bar de ut henne och la henne på en bår och rullade in henne i ett av rummen.
Det kom sjuksköterskor och läkare från alla håll och kanter, och plötsligt står det 6-7 stycken
runt hennes bår och gjorde diverse olika saker.
Hennes "kramper" fortsatte och hon hade vid det här laget börjat hyperventilera och
skrika, men hon var fortfarande inte vid medvetandet.
Detta pågick i nästan två timmar och denna tid kändes verkligen som en evighet.
Det hände så mycket mer under dessa två timmar, men det är ingenting jag varken tänker
eller orkar ta här.. Men de tog massa prover och Joanna fick stanna under natten för observation.
Det är hemskt att se någon man älskar fara illa.. Man känner sig så liten och maktlös.
Jag ville vara med framme vid båren och hjälpa till, men jag kunde inget göra..
Istället kom det in sjuksköterskor och läkare från alla håll och kanter och jag bara stod
i ett hörn och såg allting hända i slow motion framför mig.. Det var verkligen som på film..
Det tog ett tag innan jag fick tillfälle att komma fram till båren där hon låg och andades så
häftigt och snabbt. Jag tog hennes hand, strök henne över håret och "sschh, Joanna det
är okej, jag är här och lämnar inte detta ställe innan du gör det".
Det låter så dramatiskt, vilket det också var. Men jag visste att hon någonstans där
inne hörde vad jag sa. Även om hon inte reagerade på tilltal så visste jag att hon hörde,
och jag hoppades på att hon skulle känna lugn.
Jag höll henne i handen länge och sa åt henne att krama den när det blev för jobbigt med
antingen andning eller kramper, men det gjorde hon aldrig. Jag ville bara att hon skulle
veta att möjligheten fanns.
När kramperna och andningen lugnat ner sig fick vi byta rum, och även där satt jag med
henne och strök henne i håret och sa att allt skulle bli bra.
När jag märkte att hon började komma tillbaka till medvetandet så kände jag hur ett sus
av lättnad drog igenom hela rummet. Jag blev så oerhört glad och lättad då jag äntligen
fick tecken på att hon reagerade på vad jag sa. Så förbannat underbart !
Jag älskar Joanna mer än vad ord kan beskriva och jag hoppas på att aldrig mer behöva
få vara med om såna här nätter igen.
När jag kom hem och kollade min mobil hade jag ca 8 missade samtal, 14 sms och några
meddelanden på facebook från olika personer som var oroliga att någonting hänt mig.
Jag blev glad då jag förstod hur många som faktiskt bryr sig om en.
Jag kom inte i säng förrän 04.30 eller nåt och sen sov jag verkligen hela dagen.
Var bara vaken då jag åt och åkte hem från mamma till pappa, sen somnade jag
om här istället. Det är verkligen utmattande att vara orolig och stressad, mer än
vad man någonsin kan ana. Men jag är bara glad över att min älskade Joanna nu mår bra!
Så för er som undrat och tjatat på mig att jag ska berätta, här har ni nästan hela historien.
Joanna, glöm aldrig att jag älskar dig mer än vad ord kan beskriva.
Mer än 587,5 varv runt månen och tillbaka igen!
Jag finns alltid nära och jag lämnar dig aldrig!
<3 br="">
