Det var en oplanerad vänstersväng av bilen längst fram. Det är olagligt på 80 vägar om man har bilar bakom sig. De bilar bakom denna bil tvärnitade, likaså jag. Jag var glad över att jag inte slog in i bilen framför, för det var nära kan jag lova. Jag visste att jag hade en bil bakom mig, men visste inte hur långt bak han var. Jag kollade i backspegeln och såg honom komma allt närmare i en hög fart.
Han kollade inte framåt.. Han kollade ner mot växelspaken, som om han höll på med radion eller mobilen. Jag visste att det skulle smälla, jag såg ju det. Jag sa/skrek "nej", blundade och kramade åt ratten hårt kommer jag ihåg.
Smällen kom och jag slogs bak mot nackstödet och sedan framåt. När jag tittade igen var det enda jag såg en ratt. Sedan kom sista slaget bak mot nackstödet. Efteråt kändes det som om det var tyst länge, men det var bara någon sekund. Jag kollade på Joanna som satt i passagerarsätet och såg att hon var lika chockad som jag. Sedan vände jag mig om för att kolla till Amanda i baksätet, hon grät och höll sig för nacken. Jag skulle stänga av bilen, men lyckades inte, "hur gör man?!" for runt i huvudet på mig, jag hade ingen aning just då.. Efter några försök lyckades jag få bilen att stå still och jag ser att mannen som körde in i oss öppnar sin dörr och kommer fram till oss. Han öppnar dörren där Joanna satt. Jag trodde han skulle fråga hur det hade gått med oss, men det gjorde han inte. Det enda han sa var "aah, det där var jag ju inte riktigt beredd på.." och gick därifrån tillbaka till sin bil. Bilen framför oss stannade och kom bak, han frågade hur det var och ringde 112. Jag hade vid detta laget redan lämnat bilen, jag var tvungen att ringa till min bror, det var ju ändå hans bil. Jag ringde inte pappa, vilket jag borde ha gjort först av allt, men nej nej, jag ringde min bror och grät och skrek "förlåååt förlåt, men det var inte mitt fel!". Joanna kom till mig, tog telefonen och pratade klart med Johan, jag kunde inte. Jag tänkte på bilen då det första jag såg när jag klev ur var att plastramen som går fram till bakre hjulhusen stod rätt ut.. Johan ringde tydligen till pappa och det tog inte lång stund innan jag fick ett samtal från honom.
Första ambulansen kom bara efter 3-4 minuter, den var redan på den vägen då de varit och hämtat en patient i Mullsjö, så de stannade tills de andra ambulanserna kom. Den ambulansmannen var underbar, jag hade ingen kraft i benen, jag grät och skakade bokstavligt talat som ett asplöv. Men han stod och höll om mig och sa att det skulle ordna sig under tiden kvinnan tog hand om Amanda som ej fick lämna bilen. Efter en liten stund kom fler ambulanser och den första lämnade platsen. De började stänga av vägen från all trafik och efter en liten stund kom polisbilar, brandbil och en räddningstjänstbil.. De kändes som om de kom på bara några sekunder, och nästan alla kom med blåljus och sirener.
Det var skrämmande.
De tog hand om Amanda, hon fick nackkrage och togs ut från bilen på en spineboard.
Jag greps av ännu mer panik. Hade jag inte sagt till Amanda att jag hade bilen hade hon aldrig åkt med, hon hade aldrig haft ont. Skuldkänslorna var oändliga kan jag lova... Under tiden de tog hand om Amanda kom det fram en kille från en av ambulanserna och la filtar runt om oss på åkern där vi då satt. Joanna var räddaren i nöden. Hade jag inte haft henne där hade jag nog gått i taket mer än vad jag redan gjorde. Hon var så lugnande och underbar. Jag sa vid ett flertal gånger att det var mitt fel, mitt fel då jag kört om bilen i ett tidigare skede, hade jag inte gjort det hade detta inte hänt, eller hur? Och Amanda hade aldrig haft ont om jag inte sagt att jag hade bilen..
Allt var mitt fel..
Poliserna kom och skulle få mina personuppgifter, men inte ens det kunde jag svara på. Jag visste ingenting för tillfället. Jag visste inte ens vad klockan var. Min tidsuppfattning fanns liksom inte..
Jag hörde sedan ännu fler sirener som var påväg mot vårt håll och paniken var återigen total. Men Joanna lyckades bra med att lugna mig, denna underbara flicka!
Jag hörde hur polisen tillkallade bärgningsbil. Bilen kunde inte köras från platsen. Men mannen som körde in i oss - mannen jag hatar - kunde köra sin bil från platsen. Det borde ha varit tvärtom, det är inte rättvist.. Det var ju han som körde in i oss och inte tvärtom. Han borde haft ont och hans bil skulle fått bärgas, inte våran. Det enda jag minns av hans bil var att det var ett hål i hans kofångare från dragkroken på vår bil och lite sprickor runt det hålet. Som sagt, det är inte rättvist..
En kille från Ambulansen, Henke hette han, han satte sig vid min högra sida och frågade om jag hade ont i nacken eller nåt. Jag visste ju inte om det var från hästolyckan för två år sedan eller om det var något nytillkommet. Han sa att jag skulle få åka med i ambulansen och jag greps av ännu mer panik. Pappa hade ju inte kommit än. Jag kunde ju inte åka utan pappa ?! Han lovade att inte ta några sprutor då jag är så ofantligt nålrädd, han sa bara att de ville vara på säkra sidan då jag ändå hade ont i nacken och då jag var så chockad som jag faktiskt var. De ville inte lämna mig så. Vilket nog var ganska bra ändå om jag tänker på det nu i efterhand. Han höll mig under armen när vi gick bort mot ambulansen vilket nog var bra, jag kunde knappt stå på benen.. Jag hade ingen kraft.
Jag hade lugnat ner mig lite när jag satte mig på båren, jag grät inte längre, men när de lyfte upp den och rullade in den i ambulansen kom det igen. "Jag ska inte vara här!!" nästintill skrek jag då jag återigen började gråta. Jag har aldrig haft klaustrofobi, men det hade jag då av någon anledning,
det var hemskt ! I ambulansen gick min puls ner från ca 100 - 73. Nästan 30 slag i minuten är mycket och jag kände att jag kunde andas igen. Hjärtat var inte längre i halsgropen vilket var underbart. Henke var underbar, han var lugnande och vi pratade om mina lärare, som också är hans kollegor på ambulansen. Hans sätt att vara på var perfekt för mig just då. Lugn och glad. Helt perfekt.
Jag orkar inte skriva om allt inne på akuten, de flesta vet hur det är där redan. Mamma och pappa kom och läkaren kollade igenom mig. Jag frågade många gånger vart Amanda var och hur hon mådde, men fick bara till svar att läkaren var hos henne och att jag fick vänta en stund med att träffa henne.. Jag var så orolig ! Som tur var så fick hon lite senare rummet mittemot mig, och hon verkade ändå må bra. Hon hade ont, men hon mådde bra. Hon var nog mer lugn än mig just då, vilket var så skönt att se. De blev klara med mig först och jag fick värktabletter utskrivna på recept.
Dom är gudomliga!
Vi stannade kvar hos Amanda tills de sa att hon fick åka hem, så hon åkte med oss. Jag skulle ju aldrig få för mig att bara lämna henne där !
Polisen kom till akuten sen och ställde frågor där då de sa "ja, vi fick ju inte ur dig så mycket på plats", vilket faktiskt är förståeligt, jag var så chockad..
Nu kommer väl en jobbiga biten. Allt krångel med försäkringsbolag o skit.. Trygg Hansa har redan fullmakten över min sjukvård sedan hästolyckan för två år sedan och jag måste gå genom dom numera om det är något.. Jag måste ha en magnetröntgen. Jag har så ont och jag är så stel. Det bränner verkligen på höger sida i nacken och ner mellan skulderbladen. Jag skulle kollas för whiplash sedan förra skadan och nu är det verkligen ett måste. Jag är orolig att det faktiskt är det, men får nu bara hålla tummarna för att det inte är någon kronisk smärta, jag har ju redan mitt diskbråck. Det är något jag isåfall måste leva med hela livet, och det är jag inte allt för sugen på.. Men tacka fan för att det finns värktabletter !
Nu orkar jag inte skriva mer, men nu vet ni iallafall..
Avslutar väl inlägget med länken till Jnytt.
http://www.jnytt.se/nyhet/54808/tva-olyckor-pa-kort-tid---sex-forda-till-sjukhus
Det är den längst ner, det som hände på 26/47 och inte på Norra Strandgatan.
Peace out.
