Det var verkligen ett tag sen som jag tillbringade tid på bloggen.
- Jag kan lova er att ni inte missat så mycket...
Men jag kände nu att det var dags att börja igen.. -Jag har så många tankar jag behöver få skriva om.. Klockan är 04.45 när jag börjar på detta inlägg och jag vet knappt vart jag ska börja.
Sömnen är för mig ett stort problem. Större än någonsin. Jag "knaprar" numera sömntabletter,
och inte ens dom hjälper mig alla nätter. Inte nog med att jag har svårt att bli trött och somna,
jag är även rädd för det. - Rädd för vad som den kommande nattens mardrömmar har att ge..
Jag känner till större delen ett stort tryck över bröstet och en klump i magen.
- Jag känner mig nere.
Jag har bestämt att imorgon återuppta kontakten med min psykoterapeut igen. Det är på tiden för det!
Anledningen, eller rättare sagt anledningarna, till detta är ganska många.
Låt mig börja med mamma, min älskade mamma. Hennes mående och hennes vistelse på
sjukhus finns alltid med mig i bakhuvudet. Jag tänker på henne dag som natt. Det enda jag
vill är att hon ska få må bra, att hon ska få komma hem och leva ett normalt liv!
Den dagen mitt hjärta slutar slå, det är den dagen jag skall sluta torka hennes tårar. Inte ens
dagen då jag dör kommer jag sluta bry mig! Min mamma är för stunden mitt allt !
Jobbet, det är så krävande, det är stressigt och det är fullständigt kaos..
Jag kan ofta känna att jag inte orkar med en enda dag till. Inte pga kollegor eller vårdtagarna,
men pga att min kropp och mitt huvud är helt slutkört.. Jag är utpumpad totalt och jag känner
igen det från hösten 2012, -hösten då jag fick sagt till mig att jag var utbränd.
Det tog mig ett tag att komma tillbaka till "mitt vanliga jag" och det var jobbigt, riktigt jobbigt.
Så det tankarna skrämmer mig nu, är jag tillbaka på ruta ett? Är jag återigen sjuk?
Ska jag behöva gå igenom allt detta igen? Tankarna är många, men svaren är ganska få..
Jag gråter mig allt mer ofta till söms och känner hur jag inte vill gå upp ur sängen dagen därpå.
Alla tankar om att återigen blivit utbränd eller att man "gått in i väggen" skrämmer mig.
Jag är inte den personen som bara ligger hemma. Jag är den person som oftast, för att jag
gillar det, tar på mig allt för mycket saker. Allt från ansvarsfulla saker så som jobb, att
hjälpa min pappa och hans fru på Sägnernas till 'stallgöra'. Allt för att slippa vara hemma och
alltid bli påmind om allt som jag tidigare varit med om.
Men kanske är det det som är den stora boven till att jag mår som jag gör idag?
Kanske är det det som är den stora boven till att hela mitt system fuckat ur ?
Alla dessa tankar som jag ständigt kämpar med. De är mer påfrestande än vad någon kan förstå.
Hade det bara varit tankar så hade jag nog kunnat klara det ganska bra ändå. Men dessvärre
så är det inte bara det. Det är även alla dessa "filmer" som spolas upp framför ögonen på mig.
Det är obehagligt. Tänk er att ni är i en (oftast obehaglig) situation och allt bara stannar upp.
Ögonen fastnar och en film spelas upp framför er. Ni kan inte heller välja hur denna "film" (som även jag ibland kallar för dagdröm) skall fortgå eller sluta. Makten är totalt på noll.
För att ni ska förstå lite mer hur jag menar så ska jag berätta två stycken av alla dessa.
1. Vi var alla fyra syskon påväg hem till Mullsjö igen då vi varit hos vår mamma i Jönköping.
Min äldsta bror som körde körde om bilen framför på en 2+1 väg och helt plötsligt stannade ögonen upp.. Jag såg oss få sladd när vi nästan var tillbaka i den vanliga filen igen och vi flyger ut på åkern som vi hade på vår högersida. Det blir en riktigt stor smäll och det första jag ser när jag öppnar ögonen är min yngsta bror Tobias, som satt till höger om mig i baksätet, helt blodig - och död. Jag såg även hur alla i skolan behandlade mig efter hand bortgång, allt från lärare till skolkamrater. Allt detta ser jag inom loppet av ca 4 sekunder. Varje gång jag åker på den vägen nu så tänker jag på denna "film". Det sitter verkligen kvar.. Trots att det var ca 2 år sedan..
2. När jag under ett tag bodde hos min mamma så såg jag många "filmer" gällande henne. Med tanke på hennes mående så var det inte roliga saker jag såg. En dag när jag satte nyckeln i hålet för att låsa upp dörren så ser jag en "film". Jag ser då hur jag öppnar dörren och märker att mamma inte är i lägenheten. Men vid en närmare koll så hittar jag henne på badrumsgolvet, död. Hon hade i denna "film" tagit livet av sig.. Jag kommer till och med precis hur hon låg där på golvet. Så numera när jag varje gång sätter i nyckeln i hennes dörr så tänker jag på denna "film". Den förföljer mig än, och detta var ca 3-4 år sedan...
Detta är jag med om varje dag, i mer mild eller inte lika mild form. Allt från hur jag krockar eller att jag ser någon dö till att jag flyger upp ur sängen pga en mardröm. Det är jobbigt, det är riktigt jobbigt. Men det är någonting jag försökt jobba på att bli av med. Men nu funkar det inte längre.. Jag ser i regel minst en händelse om dagen och det börjar tära ordentligt på psyket..
Det är svårt att förklara och jag har full förståelse för att det är svårt att förstå. Jag kräver ingenting av er, att ni ska förstå eller någonting i den stilen. Allt jag vill är att ni försöker leva er in i den sits jag sitter i. Att se allt detta utan att ha någon makt om när, var, hur länge och hur allt slutar i alla dessa "filmer".
Det är även så mycket mer runt omkring. Mycket med familj och vänner som jag inte tar upp här. Det är mycket som sätter igång alla tankar på nytt, om och om igen. Varje dag är det något nytt.
Det har helt enkelt bara blivit för mycket..
Jag känner mig inte längre tillräcklig för alla andra.
Jag har alltid varit den som alltid har mobilen på, dag som natt, för att folk ska kunna nå mig. Jag har alltid varit den som hellre tar hand om alla andra än mig själv. För att jag känner mig mer duglig till andra än vad jag känner mig duglig till mig själv.
Jag har en nära vän, som likt min mamma lider av depression, som jag alltid ställer upp för. Jag ställer upp för min mamma, min allra bästa vän Joanna, min pojkvän som även är min sambo och alla andra däromkring. Det har jag alltid gjort och jag kommer alltid att göra så gott jag kan gällande det.
Men nu känner jag att jag helst bara vill ta en paus från allt. Från jobbet, från alla sjukdomar, från alla tankar om livet och framförallt ta en paus från alla dessa "filmer".
Det enda jag inte vill ta en paus ifrån är mina underbara vänner och min underbara sambo.
Utan dom vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till. Stor kärlek till er !
Jag ska som sagt imorgon ta kontakt med min psykoterapeut igen.
Vi får se vad hon säger om allt. Hoppas bara att hon kan hjälpa mig att ta ett stort steg i
rätt riktning - ett stort steg framåt !
Hoppas ni inte dog av all text. Förlåt. Jag är själv en person som hatar när det är mycket text och ingenting annat, men jag kände att det var välbehövligt.
Allt är nu så svårt att få ner i ord, därav min kladdiga text. Men jag kände verkligen hur
jag bara ville skriva av mig en del.
Hoppas ni alla sover vid denna tid, men nu är det jag som ger sovandet ytterligare ett försök..
Peace out!
