Det spelar ingen roll hur mycket träningsvärken från gårdagens fys-pass plågar mig.
Jag intalar mig att det inte spelar någon som helst roll om jag har så ont att jag knappt ens
kan ta mig upp och ner för trapporna, för jag ska oavsett vad vara med på Zumban ikväll!
Motivationen att börja sträva efter mitt mål vid nyår (klassiskt nyårslöfte, I know) var
på topp! Men när influensan då både feber, ögon- och öroninflammation slog till så
försvann motivationen spårlöst.. Poff sa det, så var den borta.
Nu när jag är tillräckligt frisk och den träliga hostan har gett med sig till 98%, så jag
känner att det nu är dags att köra igång med träningen ordentligt !
Min kropp har alltid i mina ögon varit ett problem - ett
Stort problem.
Jag vågar inte "visa mig" för folk då jag äcklas av mig själv, vilket inte är okej!
Min ångest som jag dagligen brottas med för att övervinna blir inte bättre då jag vet att
jag, enligt alla Ideal, är "för stor".
Poängtera nu bara för guds skull att jag inte säger att jag är större än många andra, för
det är inte det jag säger. Det jag säger är att jag mår illa då jag ser min kropp. Bara blotta
tanken på den är ett elände.
"Men du är ju inte tjock!", säger mina vänner. Men jag har svårt att tro deras ord då många
av dom själva är såpass smala så jag ser ut som en strandad valross i jämförelse.
Försök höra en liten gnutta ironi i föregående mening. Men ni förstår vad jag menar!
Jag har i nuläget en "drömvikt", men jag kan ändå någonstans långt där inne intala mig själv
i att det inte är vikten som räknas i slutändan så länge som jag själv är nöjd över resultatet.
Så länge
Jag kan känna mig nöjd över vad jag presterat och utan att må illa över att se mig
själv i spegeln så spelar ingenting längre någon roll.
Jag har inte vägt mig på över 6 månader då jag vet hur jag mådde efter den gången.
Jag ville bara ställa mig på knä över toaletten och köra fingrarna i halsen.
Men jag är starkare än så! Jag kommer aldrig att välja den vägen!
Jag ska under 2013 lyckas vara såpass nöjd med min egen kropp att jag kan gå på stan
utan att varenda gång jag möter någon få sån ångest över hur jag tror att de ser på mig.
"Tycker dom ja är så tjock som jag själv gör?" är väl den tanke som far runt mest i
skallen på mig. Men jag ska inte länge till behöva tänka den tanken!
Om jag nu lyckas,
vilket jag ska, så kommer jag bli galet stolt, så stolt att jag inte ens
kan beskriva det med ord. Men det är väl egentligen inte det viktigaste i nuläget..
Det jag hoppas mest på är att min ångest ska sjunka till en mer "lämplig nivå", till en
mer "normal" nivå. För de som inte behöver/behövt gå runt med denna ständiga ångest
och oro kan ha svårt att förstå hur utmattande det faktiskt är.
Att inte sova någonting på nätterna pga tankar som far runt om saker man önskat att man
aldrig behövt tänka, följt med långa skoldagar och ibland jobb resterande tiden på dagen.
Det är mer utmattande än vad man kan ana, såpass utmattande att det i höstas gjorde
mig utbränd. Utbänd som 18 åring..? Det är inte okej, oavsett vad någon säger.
Men jag ska brottas med denna ångest tills jag har övervunnit den, för inte förräns då
kan jag växa och ta ett steg framåt som person.
Den dagen jag övervunnit skiten, den dagen kommer jag vara den lyckligaste människa
som någonsin gått i ett par skor !
Dags att byta om gör göra sig redo.
Peace out!
